det är verklígen smärtan som jag vet att du fanns.
Det känns som en dröm jag har drömt. Att det aldrig var du och jag.
När jag kollar bilder på dig, som en film, vet jag att någonstans att det var du. Det var du som aldrig gjorde något fel, ställde dig vid min sida och stannade där, tills du blev svagare och svagare, jag gjorde inget, jag visste ingenting.
Men jag upptäckte sedan att allt var inte som det skulle, jag visste att detta kunde vara min sista ridtur för livet med dig.
Jag tog vara på alla ridturerna, varenda steg med dig ville jag skulle bli en evighet.
Det var en dag innan du skulle försvinna förgott. Och jag ville att den skulle bli minnesvärd för både dig och mig.
Så jag red en lång runda och hade med mig två påsar med morötter till dig och en dricka till mig.
Det var allt som behövdes, jag hittade en gigantisk lång backe som jag ville galoppera uppför.
Jag tog av mig hjälmen och satte mig i sadeln, kollade på Bart och det sista jag sa innan han och jag galoppera iväg va:
"spring, du måste våga"
Och precis när jag sa det, sprang du.
Jag fick håret i ansiktet, men det spelade ingen roll. Det ändå som var viktigt var att du och jag alltid kommer ha ett speciellt band. Något som inte går att förklara med ord. Det var du som tog mig halvvägs, dit jag aldrig trott.
Du tog mig under dina vingar och ville alltid vara den bästa. Och varken du tror eller ej, så var du som en lydig hund, så fort jag hade klappat dig var det som jag hade ett osynligt koppel i handen, du följde mig, varenda steg. Känslan går inte att förklara.
Du var perfekt. Du hade allt jag alltid velat önska.
Innan jag åkte hem den dagen var klockan strax innan elva på kvällen och jag tog så många kort att jag fallde ihop i din box och grät och du kom, jag kände att det var någon som andades på mig.
Det var du, du förstod mig och du visste vad som skulle ske, du la dig bredvid mig. Jag la mig bredvid dig och somnade.
Jag vaknade i mammas famn, och jag såg att du kollade på mig med dina bruna ögon.
Jag sa till mamma att släppa ner mig, jag ville pussa han en sista gång.
Jag sprang in till han och ville aldrig släppa taget.
Dagen efter klockan tre, var du borta.
Föralltid.
Jag älskar dig Bart.
Du tog mig till ett nytt liv utan rädsla, jag fick gåvan att rida dig.
Jag vill inte spola tillbaks, jag vet bara inte om jag kan gå vidare.
Jag kan försöka, men det blir svårt och jag är halvvägs, men aldrig att jag glömmer dig gubben.
ALDRIG!